Visst vill ni väl ha brutal ärlighet och raka puckar va? Jag är inte mycket för att skriva och försköna sanningar, för vem vill ha det och för vem vinner på det i längden?
Trodde väl det.
Så här kommer det en liten resumé av morgonens löppass som inte var någon direkt angenäm upplevelse.
Trögt att ta mig ur den otroligt och ofattbart varma och sköna sängen. (Kan möjligtvis bero på att jag kom i säng 00.30 igår).
Hann tänka många gånger under tiden jag fixade på mig kläder att jag tar löppasset ikväll istället. (Brukar inte vara velig utan brukar köra på det jag bestämt mig för).
Lyckades ändå övertala mig själv att jag aldrig ångrar mig när jag väl kommit ut.
Utanför dörren kom jag och det var som en
vägg av kyla ute, vart tog våren vägen? Endast tre grader och blåsigt.
Nåja, det vara bara att trycka igång GPS:n och
lunka i väg. För det var precis vad det var, lunk.
Här om kvällen när jag öste på i 4 minuters tempo byttes ut mot fruktansvärt sega 5.30 minuter/km.
What?
Hur länge skulle jag hålla ut med detta ofattbart sega tempo och icke samarbetsvilliga kropp denna morgon?
Viljan är stark som ni vet och jag är utrustad med ett väldigt starkt "pannben" så jag matade på kilometer efter kilometer och tillslut hade jag gjort mina
12 som var upplägget denna morgon.
Tror ni jag var nöjd när jag kom hem?
Ja, faktiskt var jag nöjd för trots den där sega känslan och blygsamma tempot så tog jag mig ut, lyssnade på kroppen och anpassade löpningen efter dagsformen. Så här är det ibland och jag vet med tanke på mitt snabba pass häromkvällen
att farten, formen och tempot-det finns i kroppen, men inte just denna morgon.