fredag 13 augusti 2010

Uteblivet löp-sällskap


Tyvärr blev jag ensam på min lunchlöpning i dag. Fick ett samtal från mannen bara några minuter innan jag skulle springa i väg till vår mötesplats.

- Älskling, jag hinner inte! Jag måste jobba!

Jag fick helt enkelt ta och tänka om lite. Jag hade tänkte mig en social, lugn, skojig återhämtningslöpning i sällskap. I stället blev det först en lite halvlugn löpning i 5 km sedan körde jag 2.5 km i tävlingsfart och ja: farten fanns där! Konstigt det där, men ibland när jag kör riktigt lugnt kan det kännas så otroligt segt. När jag sedan ökar på steget och farten så går det mycket lättare-någon som har samma känsla?

Blev ett mycket bra pass trots uteblivet sällskap.

Nu ska jag fånga lite fredags-och helg känsla!

4 kommentarer:

  1. Jag känner rätt ofta likadant. Känns jobbigare att springa så där jätte lugnt, för att det ska vara ett lugnt pass. Ökar jag farten så känns det bättre i kroppen och flåset.

    SvaraRadera
  2. Johan: Känns bra att vi är flera som känner så-för den skull ska vi väl inte strunta i de där lugna passen....eller?

    SvaraRadera
  3. Nej, det ska vi inte. Min erfarenhet är att skador hänger samman med att man börjar fuska med pratfartspassen.

    SvaraRadera
  4. Kan man inte cykla istället? =)

    SvaraRadera