Efter att ha väntat flera dagar så satte allt så äntligen igång. Det började på lördagen vid lunchtid då jag kände att något sipprade ut lite i trosorna, inte mycket så det var svårt att avgöra vad det var. Fostervatten eller bara lite flytningar? Innan lunchen hade vi hunnit med ett träningspass på gymmet som bestod av 45 minuter arctrainer. Det kändes faktiskt lite annorlunda i kroppen redan då, men jag reflekterade inte så mycket över det mer än att jag var lite seg .
På eftermiddagen/kvällen började det komma ut lite mer vätska i trosorna som jag då misstänkte var vattnet som hade gått. Jag hade inga värkar eller några större sammandragningar, men visst var det vattnet som börjat sippra ut. Jag ringde in till förlossningen och rådgjorde med dem vad vi skulle göra. Vi fick en tid för kontroll på morgonen dvs. söndagen 31/7. På kvällen vid 22-tiden fick jag lite tätare sammandragningar så jag tog en liten promenad på ca 25 minuter. Grannarna måste verkligen ha misstänkt vad som var på G då.
Eftersom vi anade vad som var på gång så försökte vi gå och lägga oss i hyfsad tid för att sova, men att sova med tilltagande värkar och den otroliga spänning det innebär att vi snart skulle få en till familjemedlem gjorde at det var svårt att få till någon sömn att tala om. På morgonen åkte vi alla in till BB för en kontroll som man alltid gör vid misstänkt vattenavgång. Mycket riktigt så var det vattnet som hade börjat sippra ut och jag var redan öppen ca 2 cm. Vi fick välja om vi ville vara kvar eller åka hem i väntan på att det hela skulle ta fart. Inget svårt beslut så vi åkte ner på stan för att äta lunch och lyxade dessutom till det med en underbart kall islatte på ett mysigt fik för att riktigt börja ladda inför kvällen och natten då vi mest troligen skulle befinna oss på BB igen. På fiket började jag få riktigt ordentliga värkar och jag fick öva mig på att andas genom smärtan vilket fungerade förvånansvärt bra.
När vi kom hem till huset var klockan ca 17.00 och mina värkar kom regelbundet med ca 5 minuters mellanrum och de var riktigt jobbiga. Jag fortsatte att jobba med andningen och samtidigt laddade jag med (jo, det är sant……godis…äter inte det speciellt ofta så jag fick nog en riktig sockerchock)gott var det i varje fall och väldigt behövligt just då. En lång dusch och klockan gick otroligt långsamt eftersom jag bara väntade på att få åka in till BB, men att åka in för tidigt var inget alternativ utan jag kämpade på med värkarna hemma.
Tillslut när klockan var 19.30 så var det verkligen dags att åka in. Bilresan in till BB var bara 15 minuter lång, men det var de längsta 15 minuterna jag varit med om. Varenda liten knölighet i vägen var en pina och min kära man fick höra en hel del fula ord på vägen in!
In på BB och att härligt mottagande av en underbar barnmorska som genast kontrollerade hur mycket öppen jag var samt gav mig lustgas. 5 cm öppen var jag och värkarna var riktigt jobbiga nu. Sedan gick det undan. Jag använde lustgasen och tyckte faktiskt att den hjälpte mig rätt ok, men det otäcka med den är att man blir så vimsig i huvudet. Nästan som en lätt berusning, men den hjälpte mig att få bort den värsta toppen av värkarna.
Jag fick frågan om jag ville ha EDA dvs. ryggbedövningen och jag resonerade lite med mig själv innan jag bestämde mig för att ta den då jag hade god erfarenhet av EDA vid min förra förlossning. En läkare kom in och lade bedövningen och sedan gick det som sagt ganska fort. Värkarna kunde jag ta på ett helt annat sätt nu med bedövningen och jag kunde spara lite krafter till det kommande krystarbetet. Jag öppnade mig rätt snabbt och efter ca 4 timmar var det så dags för krystvärkarna. EDA hjälper bara till under den senare delen av öppningsskedet så när krystvärkarna kom så fanns ingen som helst bedövning att tala om utan det var bara att ta i och krysta. Halvsittande position och en stark känsla av faktiskt bajsa på sig gjorde sig till känna när det var dags att krysta. Ett par kanske tre krystvärkar och 9 minuter senare kom så lille Oliver ut! Krystningen kändes som en befrielse och jag fick massor beröm av barnmorskan över att jag var så stark och krystade på rätt sätt. Jag sprack ingenting och förlorade ”bara” 400 ml blod så det var en bra förlossning. Efteråt kände jag mig pigg och väldigt hungrig och sugen på det där smörgåsarna man alltid får efteråt. Oliver vägdes och mättes och sedan fick vi komma upp på BB för att vila ut.
Eftersom vattnet hade gått så pass tidigt så fick vi stanna på BB ett par nätter för att göra lite extra kontroller på Oliver. Så äntligen efter två väldigt långa dygn på BB så fick vi komma hem och landa med vår nya familjemedlem.
